mitt 2011

2011 kvalificerar lätt som ett av de sämsta åren i mitt liv. Kanske det sämsta. Hela året har varit som en ond saga. Särskilt eftersom jag sett det ur ljuset av en depression och en desperat känsla av vantrivsel och vanmakt över fundamentala delar av vad som är mitt liv. Vad jag gör, vad jag borde göra, var jag bor, vart jag ska egentligen. 2012 kanske blir ännu sämre. Det kanske är först typ 2013 som det ordnar upp sig igen. Men jag känner ändå att det liksom ljusnar. Det måste det göra.

Här är 2011 i webcam och mobilbilder med motivet mig själv.

Januari



Den här bilden är tagen från städskrubben. Satt därinne ibland med lampan släckt, bara skenet från laptopen. Utanför rasade min kandidatuppsats i statsvetenskap ihop, medan jag utforskade tusentals tumblrbloggar, Salems King Night, och researchade dödliga doser av receptfria läkemedel.

Februari



På den här bilden provar jag pappas vintage MC-läderjacka. Bilden är tagen i mammas och pappas hall.



Försökte spara ut min lugg och satte upp den så länge. Men det slutar alltid med att jag ger upp och klipper den kortare och tjockare than ever before.

Mars



Minns faktiskt inte mars. Men jag kan tänka mig ungefär hur det var. En otålig väntan på att det skulle bli vår. För om det är något jag är expert på så är det att fantisera ihop framtidsscenarion. Våren är mitt favorittema. Hur man kommer gå ner cirka tio kilo i vikt, ha på sig vita converse och smaljeansen, sitta på någon hemmafest i någon helt ny lägenhet och prata om allt det där som man supposedly brinner för med människor som har intressanta saker att säga. I verkligheten vågar jag knappt prata med människor på fester och har alldeles för dålig självdisciplin och alldeles för god aptit för att gå ner i vikt.



Tydligen gjorde jag denna lulziga corpse paint-bild i mars också.

April



Klippte mig inte på över ett år. Ja, förutom luggen då såklart, som jag klipper själv. Resten av håret växte som ogräs. I princip färgade jag inte håret heller, förutom någon toning i närliggande nyans.

Maj



Om det är något som jag lyckats med 2011 så är det att styrketräna. Tungt, disciplinerat och passionerat. Det finns nog ingen känsla som knäcker den man får när man just satt ett nytt personbästa i en övning. Saknar verkligen lukten av metall och svett, smaken av artificiell choklad i gainern efteråt, endorfinerna, de sträva valkarna i handflatorna, allting.

Juni




Minns inte riktigt juni heller. Jag jobbade lite, tränade, gick promenader, lyssnade på Grouper - Alien Observer. Förresten lyssnade jag mycket på Ison & Filles För Evigt också.

Juli



Här hade jag precis klippt mig. Åkte ut till Ljusterö en sväng, uppdaterade twitter som en besatt under händelserna i Oslo och på Utøya, åkte upp till landet utanför Härnösand, drack portello light, badade i havet, solade på klipporna, lyssnade på Filip och Fredriks podcast, drömde om att ha körkort, bil och obegränsat med pengar så man bara hade kunnat flänga runt på vägar och vägkrogar och samla på sig anekdoter om truckers och undermåliga hamburgertallrikar och rastplatser.

Augusti



Ännu mer träning och sysselsättningsångest. Jag hade ingen plan för hösten eller livet, ingen riktning alls. Jag sökte jobb, skrev fantastiskt dåliga personliga brev, grävde ner mig i en föreställning om att jag aldrig skulle lyckas med någonting. Aldrig få ett jobb, aldrig ha en fast inkomst, bara klänga mig fast som en parasit på människor som råkar befinna sig i min närhet.

September



Självmordsplaner. Finns nästan inga bilder från september.

Oktober



Fyllde 28 år. Konstanta självmordsfantasier. Skar upp ena handleden med diagonala snitt med ett rakblad, fattar fortfarande inte riktigt varför. Vad det skulle vara bra för. Sedan gömde jag min uppsvällda underarm i långärmade tröjor medan det bultade misstänkt infektuöst under allt tyg. Sedan var det den där vidriga kvällen när jag hade flera missade samtal på mobilen och ett meddelande från pappa, som aldrig skickar sms, som bara lydde "Ring hem". Jag satt med Micke på ett café och jag är fortfarande så oändligt tacksam att jag inte var ensam när det hände. Under vad som kändes som flera timmar försökte jag ringa hem, men det tutade bara upptaget. När jag äntligen fick tag på pappa var det hela den där klassiska grejen: sätt dig ner, bli inte orolig nu. Men mamma har fått en hjärtinfarkt, hon ligger på sjukhus, de har gått in med en ballongkateter via pulsådern till kärlen i hjärtat och satt fast ett metallnät som ska vidga upp förträngningen. Nästa dag åkte vi till sjukhuset. Jag var mest orolig för att mina småbrorsor skulle bryta ihop. På hjärtintensivavdelningen var det så trångt, så många maskiner, så många larm som tjöt, jag kände att jag inte kunde andas längre så istället bröt jag i princip ihop. Mammas rum låg allra längst in. Hon såg så trött ut, i vit sjukhusskjorta, det var inte min mammas utseende. Vi satt allihopa i hennes säng och visste liksom inte vad vi skulle säga riktigt. Och på monitorn som var kopplad till min mamma blinkade oroväckande ord som vi inte förstod. Det visade sig sedan att monitorn spårat ur och mamma inte alls hade "ventrikeltakykardi". Jag köpte korsordstidningar och Läkerol till henne. Jag sov ingenting. Men å andra sidan hade jag inte längre några tankar på att dö. Jag ringde till psykiatrin och fick genast komma dit, fick massor av mediciner utskrivna och en samtalskontakt.

November



Det finns typ inga bilder från den här hösten, men här är en webcambild som tydligen togs under november. Resten av hösten har varit såhär: jobba på extrajobbet. Ta sömntablett klockan 22, vakna klockan 07, packa ner matlådan i väskan. Överfulla bussar och tunnelbanor. All energi har gått åt till att upprätthålla dessa enkla rutiner. Samtidigt har det blivit lite lättare varje dag. Väldigt mycket färre djupa håla att ramla ner i. Ungefär så.