hurtin' 4 certain

sh

2012-01-30T21:33:00.006+01:00

Nu går jag på Södertörn.

+ Billigare och godare mat
+ Fräschare lokaler
+ Rena toaletter

- Frysa på pendeltågsperronger

lol wtf

2012-01-30T17:31:00.002+01:00

Ironin i att så fort jag börjat plugga på en kurs som känns schyst så får jag ett riktigt, riktigt bra jobberbjudande ...

Känns liksom typiskt och supermegasmickrande på samma gång. Oh well.

Annars kretsar mitt liv rätt mycket kring flyttförberedelser (i tanken, ej i praktiken) och Super Mario 64. Efter att ha varvat Mario 1, 2 och 3 till Nintendo 8-bitar ett par gånger i ren tristess har jag nu övergått till Super Mario 64. Har spelat det ytterst lite tidigare, mest bara kommit i kontakt med det för att mina småbrorsor hade det. Men nu är jag iaf helt fast. Och ja, någon gång ska jag börja spela riktiga, samtida spel och inte bara gammal skit. Idag är inte den dagen.

september

2012-01-28T12:29:00.002+01:00

Det är lite roligt, men jag har fastnat på Mickes musik som han gjorde för länge sen. Tycker det är skitbra!

rit

2012-01-26T00:16:00.002+01:00

Hej blawgen. Jag har börjat rita massor igen. Ställer inga krav på mitt ritande alls, typ: nu måste du öva på att rita gothiga kråkslott. Utan jag får bara rita vad jag vill. Visst är jag snäll mot mig själv? Oftast ritar jag kvinnokroppar och kvinnoansikten. Men då får det väl vara så då. Här är lite rit:

Sen ska jag skriva lägenhetskontrakt imorgon. Och så fort kåren behagar skicka mig ett studentkort så ska jag köpa gymkort till studentpris också och ta tag i min förfallande lekamen.

På återseende!

take this longing from my tounge, whatever useless things my hands have done

2012-01-22T23:19:00.002+01:00

Dagens nagellack: Mavala - Los Angeles.

Dagens maträtt: Hummus.

Dagens aktivitet: Färga ögonbrynen/Återvinna kartonger.

Ska försöka skriva mer. Och ta bilder. Jag måste ju ha någon slags dokumentation över mitt liv, känns inte som att det är på riktigt annars. Mvh internetskadad.

bloggtips

2012-01-18T10:07:00.005+01:00

Vet inte om jag har skrivit om Fanny (Arsinoe) förut. Men hon är en sådan person, och hon har en sådan blogg, som ger mig hopp om mänskligheten. Skarp som en nyslipad kniv. Ung, smart och sympatisk.

En annan favoritblogg är Dödscool. Namnet säger väl allt. Ärlig och orädd på ett sätt som jag avundas.

meow

2012-01-15T22:51:00.001+01:00

Firar lägenheten med att klicka hem en söt kattväska från ASOS.

i laughed so hard i fell down

2012-01-15T17:54:00.002+01:00

Telefonplan var bra. Det blir bra. Det var nära till tunnelbanan, det fanns en bra matbutik, ett apotek, ett bibliotek, en pizzeria, ett sushiställe, thaimat, Landet, o.s.v. Ja, ni fattar. Fick en väldigt positiv känsla, så nu tackar jag ja.

Om hyresvärden godkänner mig är det inflyttning 1 mars!

no one does it like you

2012-01-15T11:49:00.002+01:00

Är dödsförälskad i den här.

telefonplan

2012-01-14T12:10:00.003+01:00

Idag ska jag åka till Telefonplan och kolla. Det kan hända att det blir mina nya hoods, från cirka mars. Det blir i så fall jag, ensam, i en liten etta med kokvrå. Med en helt ny kurs, i en helt ny skola, (också i helt nya hoods), och allt ansvar på mig.

Har ni något att säga om Telefonplan: speak now or forever hold your peace.

i'm a doer

2012-01-11T13:02:00.003+01:00

Nej, men nu överdriver jag kanske lite. Har tvättat. Jag håller faktiskt på med det. Den sköter iofs sig själv där nere i tvättstugan.

Men så har jag ringt samtal. Igår ringde jag psykiatrin och avbokade två besök, p.g.a. jobbar de dagarna. Måste jobba, måste ha pengarna. Idag ringde jag till CSN och kollade så att min inbetalning kommit rätt. Så har jag registrerat mig på kursen, betalat kåravgift, betalat bostadskö - det var iofs inte idag utan förut.

Det här är såna saker som folk gör av sig självt. Öppna räkningar, ringa myndigheter, boka tvättstugan, liksom, ta tag i saker. Känns så otroligt futtigt att det ger mig en kick att ha gjort de här sakerna. Som om det vore en storslagen prestation. Nu håller jag mig åtminstone ovanför vattenytan.

Jag är en doer nu. Det kommer aldrig att hålla.

jag babblar av mig

2012-01-04T21:23:00.002+01:00

Dagens middag: lammfärsbiffar. Älskar lamm, men alla är jämt så skeptiska. Typ att det ska vara så svårt att få det gott. I alla fall så har jag testat ett par gånger nu och det blir fan awesome. Vet inte om det jag som är ett geni eller om alla andra har fel på sina smaksinnen. Men det här har jag i mina: lammfärs, ett ägg, en hel kruka finhackad bladpersilja, nån matsked heinz chilisås, 3 vitlöksklyftor, en skvätt vispgrädde, salt, peppar, torkad koriander, väldigt mycket spiskummin, väldigt mycket lökpulver (alltid i mina färsbiffar, man vill ha löksmaken, men man vill fan inte hacka och steka lök, bara för att sedan ha ett helvete med att göra biffar som inte läcker ut små irriterande lökbitar, men det är ju bara min åsikt), lite finriven parmesanost (ost är gött och så håller det ihop biffarna lite) och sist men inte minst: KARDEMUMMA! Denna fantastiska krydda som jag skulle vilja skriva vansinniga kärleksdikter till. På nyårsafton unnade jag mig själv ekologisk kardemummaglass. Rekommenderas!

Dagens tanke: Inte läsa den där Gregorius-gubbens utspel om kulturutövare v.s. högerpolitik p.g.a. orkar inte få en aneurysm just idag. Upprepa mantrat.

Dagens citat: För henne är ”kroppen” inget diskussionsämne, utan en mottagare för till exempel isterband och ett instrument för sexuell njutning.

Nej, men det var nog allt babbel jag hade inom mig. Tack för att du tog dig tid!

känslorna

2012-01-03T23:52:00.003+01:00

Idag märkte jag att mitt känsloliv är ganska dött. Kan det vara medicinerna? Jag läste tråd efter tråd om människor vars föräldrar är döende i terminal cancer, inte ens minsta lilla rysning kände jag. Det som normalt får mig att snyfta hejdlöst och vara tvungen att snabbt klicka in på youtube för att se på söta kattungar som kompensation ... nu hände istället ingenting. Helt tomt på känslor.

Kan inte påstå att jag saknar känslorna. Bara de bra, såklart. Typ att vara kär eller vara sådär riktigt lycklig. Jag kan föreställa mig en känsla av besvikelse över detta, men jag kan inte på riktigt förnimma den känslan. Kan bara konstatera att den skulle ha funnits där, i normala fall. Innan det blev såhär tomt.

smuts precis som jag

2012-01-03T00:03:00.005+01:00

Kan inte sluta lyssna på Staden. Det är det perfekta soundtracket till fester, efterfester, bakisdagar, vanliga dagar, nätter, vinglas, droger, cigaretter, avtrubbade tunnelbaneresor, för sen fredagspepp och helglängtan mitt i veckorna.

saker jag ska göra 2012

2011-12-30T16:13:00.006+01:00

- Läsa mer. Förut var jag en sådan som kunde försvinna in i böcker. Kunde läsa flera dagar i sträck, allting runt omkring mig försvann. Sedan upptog kurslitteraturen all min läsning, jag orkade inte läsa mer saker på fritiden, undantaget tidningar och bloggar. Det gav mig dåligt samvete att nöjesläsa. Men grejen är att jag saknar det verkligen. Det var någonting som jag gjorde bara för min egen skull, tid som jag spenderade med mig själv och när jag faktiskt trivdes med mitt eget sällskap. Jag har precis börjat på Kärlekens historia av Nicole Krauss. Nästa år ska jag reclaima böckerna.

- Se fler TV-serier. Som jag själv vill se. Till exempel har jag just avverkat första säsongen av en TV-serie som ingen någonsin har tipsat mig om: Community. Är nu helt hooked på den.

- Se fler filmer. Alltså, vad hände egentligen med alla mina intressen? De bara tvärdog, jag gör inte längre någonting som jag har en genuin vilja att göra. Jag brukade älska att se på film, att gå på bio. Så det ska det också bli mer av 2012.

- Träffa fler vänner. Nya och gamla. Det här kommer kanske lite chockartat, men en gång i tiden hade jag värsta bekantskapskretsen. När jag var mellan 17 och 18 så kunde jag bara gå ut på en random krog, träffa massor av folk jag kände, hänga med dem, gå på en efterfest, vakna på någon soffa i Bromma, åka hem, ringa Emily, åka hem till henne, få ett sms om en fest, åka till festen. And so on. Hela livet var bara ett konstant hängande med olika människor. Och jag saknar det också. Jag känner mig ensam, osäker på min sociala förmåga, etc. Jag behöver verkligen vända det, för det brukade inte vara såhär.

- Vara on top of my game. Nu har jag liksom antidepressiva, sömntabletter, ångestdämpande och en samtalskontakt, nu ska jag fan lyckas med saker, som t.ex. min kurs som börjar i januari. Inget mer skjuta upp saker för att de ger mig ångest, så att de sedan kan ge mig den ångesten upphöjt till tio. Jag ska göra mina skoluppgifter i tid, öppna mina brev, stoppa saker under sin rätta flik i min pärm med viktiga papper.

- Lära mig hantera en bil. Ni vet, starta, köra, svänga och sånt. Det här är en av mina största rädslor. Bryter ner det där med körkortet i babysteps, och babystep nummer ett är att kunna köra bilen på en tom parkeringsplats i patetiskt långsamma farter.

mitt 2011

2011-12-28T15:11:00.004+01:00

2011 kvalificerar lätt som ett av de sämsta åren i mitt liv. Kanske det sämsta. Hela året har varit som en ond saga. Särskilt eftersom jag sett det ur ljuset av en depression och en desperat känsla av vantrivsel och vanmakt över fundamentala delar av vad som är mitt liv. Vad jag gör, vad jag borde göra, var jag bor, vart jag ska egentligen. 2012 kanske blir ännu sämre. Det kanske är först typ 2013 som det ordnar upp sig igen. Men jag känner ändå att det liksom ljusnar. Det måste det göra.

Här är 2011 i webcam och mobilbilder med motivet mig själv.

Januari

Den här bilden är tagen från städskrubben. Satt därinne ibland med lampan släckt, bara skenet från laptopen. Utanför rasade min kandidatuppsats i statsvetenskap ihop, medan jag utforskade tusentals tumblrbloggar, Salems King Night, och researchade dödliga doser av receptfria läkemedel.

Februari

På den här bilden provar jag pappas vintage MC-läderjacka. Bilden är tagen i mammas och pappas hall.

Försökte spara ut min lugg och satte upp den så länge. Men det slutar alltid med att jag ger upp och klipper den kortare och tjockare than ever before.

Mars

Minns faktiskt inte mars. Men jag kan tänka mig ungefär hur det var. En otålig väntan på att det skulle bli vår. För om det är något jag är expert på så är det att fantisera ihop framtidsscenarion. Våren är mitt favorittema. Hur man kommer gå ner cirka tio kilo i vikt, ha på sig vita converse och smaljeansen, sitta på någon hemmafest i någon helt ny lägenhet och prata om allt det där som man supposedly brinner för med människor som har intressanta saker att säga. I verkligheten vågar jag knappt prata med människor på fester och har alldeles för dålig självdisciplin och alldeles för god aptit för att gå ner i vikt.

Tydligen gjorde jag denna lulziga corpse paint-bild i mars också.

April

Klippte mig inte på över ett år. Ja, förutom luggen då såklart, som jag klipper själv. Resten av håret växte som ogräs. I princip färgade jag inte håret heller, förutom någon toning i närliggande nyans.

Maj

Om det är något som jag lyckats med 2011 så är det att styrketräna. Tungt, disciplinerat och passionerat. Det finns nog ingen känsla som knäcker den man får när man just satt ett nytt personbästa i en övning. Saknar verkligen lukten av metall och svett, smaken av artificiell choklad i gainern efteråt, endorfinerna, de sträva valkarna i handflatorna, allting.

Juni

Minns inte riktigt juni heller. Jag jobbade lite, tränade, gick promenader, lyssnade på Grouper - Alien Observer. Förresten lyssnade jag mycket på Ison & Filles För Evigt också.

Juli

Här hade jag precis klippt mig. Åkte ut till Ljusterö en sväng, uppdaterade twitter som en besatt under händelserna i Oslo och på Utøya, åkte upp till landet utanför Härnösand, drack portello light, badade i havet, solade på klipporna, lyssnade på Filip och Fredriks podcast, drömde om att ha körkort, bil och obegränsat med pengar så man bara hade kunnat flänga runt på vägar och vägkrogar och samla på sig anekdoter om truckers och undermåliga hamburgertallrikar och rastplatser.

Augusti

Ännu mer träning och sysselsättningsångest. Jag hade ingen plan för hösten eller livet, ingen riktning alls. Jag sökte jobb, skrev fantastiskt dåliga personliga brev, grävde ner mig i en föreställning om att jag aldrig skulle lyckas med någonting. Aldrig få ett jobb, aldrig ha en fast inkomst, bara klänga mig fast som en parasit på människor som råkar befinna sig i min närhet.

September

Självmordsplaner. Finns nästan inga bilder från september.

Oktober

Fyllde 28 år. Konstanta självmordsfantasier. Skar upp ena handleden med diagonala snitt med ett rakblad, fattar fortfarande inte riktigt varför. Vad det skulle vara bra för. Sedan gömde jag min uppsvällda underarm i långärmade tröjor medan det bultade misstänkt infektuöst under allt tyg. Sedan var det den där vidriga kvällen när jag hade flera missade samtal på mobilen och ett meddelande från pappa, som aldrig skickar sms, som bara lydde "Ring hem". Jag satt med Micke på ett café och jag är fortfarande så oändligt tacksam att jag inte var ensam när det hände. Under vad som kändes som flera timmar försökte jag ringa hem, men det tutade bara upptaget. När jag äntligen fick tag på pappa var det hela den där klassiska grejen: sätt dig ner, bli inte orolig nu. Men mamma har fått en hjärtinfarkt, hon ligger på sjukhus, de har gått in med en ballongkateter via pulsådern till kärlen i hjärtat och satt fast ett metallnät som ska vidga upp förträngningen. Nästa dag åkte vi till sjukhuset. Jag var mest orolig för att mina småbrorsor skulle bryta ihop. På hjärtintensivavdelningen var det så trångt, så många maskiner, så många larm som tjöt, jag kände att jag inte kunde andas längre så istället bröt jag i princip ihop. Mammas rum låg allra längst in. Hon såg så trött ut, i vit sjukhusskjorta, det var inte min mammas utseende. Vi satt allihopa i hennes säng och visste liksom inte vad vi skulle säga riktigt. Och på monitorn som var kopplad till min mamma blinkade oroväckande ord som vi inte förstod. Det visade sig sedan att monitorn spårat ur och mamma inte alls hade "ventrikeltakykardi". Jag köpte korsordstidningar och Läkerol till henne. Jag sov ingenting. Men å andra sidan hade jag inte längre några tankar på att dö. Jag ringde till psykiatrin och fick genast komma dit, fick massor av mediciner utskrivna och en samtalskontakt.

November

Det finns typ inga bilder från den här hösten, men här är en webcambild som tydligen togs under november. Resten av hösten har varit såhär: jobba på extrajobbet. Ta sömntablett klockan 22, vakna klockan 07, packa ner matlådan i väskan. Överfulla bussar och tunnelbanor. All energi har gått åt till att upprätthålla dessa enkla rutiner. Samtidigt har det blivit lite lättare varje dag. Väldigt mycket färre djupa håla att ramla ner i. Ungefär så.

staden

2011-12-27T01:21:00.001+01:00

Nej, jag har fan fastnat. Gillar det här stenhårt. Staden:

hon är en heartbreaker, väskan är marc jacobs

2011-12-26T22:11:00.003+01:00

Julen var fin. Nu är jag någon slags sjuk. Sitter hemma och tittar på internets shoppingutbud. Det började på modcloth.com, slutade på tullverkets lilla kalkylator med uppgivenhet. Sedan nya friska tag på asos = ingen tullavgift.

En sak som jag behöver: datorväska. Någonting snyggt som laptopen får plats i, men ändå affordable. Har ni några tips?

En till sak: jag behöver en snygg kalender för 2012.

Låten i titeln:

god jul!

2011-12-24T12:16:00.003+01:00

stevie

2011-12-18T22:21:00.005+01:00

i know i could have loved you, but you would not let me

2011-12-18T15:15:00.003+01:00

Hela helgen har jag varit inomhus, spelat tv-spel, lyssnat på musik, bakat lulzekatter och letat efter julklappar på nätet. Fast på fredagen drack jag vin med Sara och Ullis och åt svingod hemgjord pizza. Allt är rätt fint, förutom att den där musiken jag lyssnar på ger mig klumpar i magen och får hjärtat att slå alldeles för fort, men jag kan inte disciplinera mig själv till att sluta lyssna på den.

Den här låten, t.ex. Vid 2:15 och 3:19, när den övergår till sin andra skepnad. Känns som att något i mig är på väg att explodera.

sertralin

2011-12-17T12:17:00.002+01:00

Hej, hej. Jag älskar mitt sertralin, det är en skänk från ovan. Men detta med att inte kunna få orgasm, eller vara tvungen att slita som ett djur i en timme för att uppnå en hundradel av den njutning som en normal orgasm brukar ge? Det börjar oroa mig mer och mer. En del påstår att det går över, för en del går det över först när man slutar med SSRI och för en del blir det tydligen ett kroniskt problem. :S

Panikar ut lite nu.

rebel waltz

2011-12-17T11:51:00.002+01:00

I natt var den här låten med i min dröm:

ett typiskt sånt vardagsinlägg jao

2011-12-10T12:03:00.004+01:00

Varje lördag vaknar jag med huvudvärk. Lördag är sovdagen, jag får ta hur lång sovmorgon jag vill, och det är underbart, men för alltid med sig den här lilla biverkningen: sprängande huvudvärk.

Har slängt in två maskiner tvätt i tvättstugan. Växlar mellan glaset med bamyl och koppen med presskaffe. Ska snart sätta igång med detta projekt: städa lägenheten, för ikväll ska jag ha en glöggtillställning här.

Ja och sen hände detta: jag kom in på medieteknikkursen på Södertörn. Jag tackade ja. Men dagen efter fick jag tips från en initierad person att jag borde söka fast på mitt extrajobb, för de ska nyanställa. Och inte för att jag på något sätt fått jobbet, men jag hamnade ändå i ett slags dilemma. Vad ska jag göra med mitt life? Ska jag plugga? Ska jag jobba? Var ska jag bo? (Lägenheten blir vi utslängda från i mars). Jag har precis börjat på antidepressivum och börjat gå till samtalstanten, jag är 28 år och jag vet inte vem fan jag är eller vad jag vill eller vad man borde göra eller vad som ska hända sen. Allting är bara i något slags pausläge. Pro et con-lista, snarast tror jag bestämt.

hembakatpressen

2011-12-09T23:13:00.003+01:00

För några år sedan tyckte jag det verkade så himla käckt att vara en sån där tjej som alltid har något nybakat att bjuda på så fort någon råkar hälsa på. Som tur är får jag väldigt sällan besök. Men varje gång jag skulle ha en fest så bakade jag kakor och cupcakes och all möjlig skit och efter ett tag kände jag som en press att jag borde göra det. En onaturligt stark rädsla för att stå där tomhänt sen, eller typ med lite chips och dip och bara hejhejvälkomna. Som om ingen skulle kunna gilla mig utan att jag mutade dem med snabba kolhydrater, eller som om min personlighet var så jävla färglös att jag behövde odla en gimmick i stil med "hon med nybakade kakorna".

IAF. I år tänkte jag liksom släppa på detta absurda krav som jag helt och hållet uppfunnit själv. Men nu står jag ändå här med nybakade saffranssnittar och kardemummasnittar och ett alla neuroser inom mig känner sig väldigt lugna och tillfredställda.

s'all blurred out, ey bytch i can't see ya

2011-12-07T10:52:00.001+01:00

En favorit i repris. 4ever.

aptit

2011-12-03T14:57:00.003+01:00

Nu går det ner igen. Jag sover inte bra, fast jag har sömntabletter. Jag har ångest deluxe fast jag tar dubbla dosen benzo. Och jag har ingen aptit. Åt lite till lunch igår. Men det är mest det här: inget verkar gott. Det är bara en massa jobbigt tuggande.

Jag har aldrig inte haft aptit förut. Jag är alltid down för att stoppa in någonting i munnen, så att säga. Det här är en underlig känsla.

2 x sött

2011-12-01T09:13:00.002+01:00

1. Chokladkalender, oemotståndlig, var tvungen att köpa den.

2. Rocky Road med slaktade skumtomtar istället för marshmallows, det fanns nämligen inga på mitt ICA. Så kan man också bota vardagskvällsångest: sätt genast igång med någonting husligt.

arbetsförnedringen

2011-11-26T09:40:00.004+01:00

I somras reggade jag mig hos arbetsförmedlingen, i vantron att jag kunde vara berättigad alfakassanmoneyz. Det är man inte som f.d. student, kan jag meddela alla intresserade. Därmed blev relationen mellan mig och arbetsförmedlingen väldigt kortvarig.

Men så plötsligt, igår, ligger ett brev från dem på hallmattan. Jag förväntar mig något automatiskt utskick av den anklagande typen: "varför har du inte varit inloggad", eller liknande. Istället får jag ett anvisat jobb. En platsannons utskriven på blekt A4-papper. En tjänst som sekreterare i Järfälla. En uppmaning att jag borde söka detta. Om jag hade uppburit någon typ av ersättning från staten hade jag till och med varit obligerad att söka detta, står det.

Men ja. Eeeh. Vad är dealen? Är det här deras arbetsmetod? Att skicka ut annonser i brev till människor som de tror kan vara intresserade? För jag vet liksom inte om jag ska känna mig utvald eller inte. Nu är ju jag redan sysselsatt till 75% på mitt extrajobb som både ligger närmre än Järfälla och är mer meriterande för min fortsatta "karriär", så jag tänker passa. Men kommer det komma fler brev nu eller? MVH frågvis.

cyborger

2011-11-23T12:31:00.002+01:00

Jag ser inget värde i att vara naturlig. För tusende gången. "Naturlig" är bara ännu ett omstritt begrepp som getts en positiv klang (but I don't feel it) och som missbrukas in absurdum. Naturlig kost, naturliga kroppar, naturliga läkemedel, naturliga livsstilar, naturliga ingredienser, naturligt jordbruk, naturlig träning. Whatever. Ett precis lika bra ord för det skulle kunna vara: trångsynt.

Det härliga är att det är samma gamla religiösa moral i grund och botten. En rädsla för att våldföra sig på det ursprungliga. Oavsett om det är givet av gud eller naturen. Det besitter något slags värde i sig självt som vi inte klarar av att vara klarsynta kring. Personligen föredrar jag att göra aborter, ta syntetiska kosttillskott och mediciner, modifiera min kropp på alla möjliga onaturliga sätt och vis, en kostindustri som besprutar, bestrålar och modifierar vår mat för att göra den säkrare, godare, billigare och mer tillgänglig. ETC. Cancer måste ju rimligtvis klassificeras som naturligt. Det naturliga alternativet om man får cancer är att låta den växa i kroppen tills man dör och sedan låta kroppen förmultna i jorden.

Jag raljerar kanske lite nu, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Vi sätter bara upp artificiella gränser för vad som ska få definieras som "naturligt" och vissa saker som definitivt strider mot vårt naturlighetsbegrepp accepterar vi i alla fall, för det är bara så det är. Och vi är för trångsynta för att uppfatta denna motsägelse.

Sen är inte syntetiskt nödvändigtvis att föredra i alla situationer. Det är alltid en fråga om vilka värden som vi vill uppnå. Men om vi vill uppnå "god hälsa" och "ökad livslängd" kanske vi ska ge fan i att låta naturligt v.s. syntetiskt besitta värden i sig själva. Utan anamma mitt eget förträffliga förhållningssätt till det: don't give a single fuck.

För övrigt anser jag att cyborger är way coolare än grottmänniskor.

silikonbröst

2011-11-22T18:11:00.003+01:00

Alltså jag dog av den här formuleringen, apropå kvinnor som inte opponerar sig mot andras vilja att skönhetsoperera sig:

Jag kallar de kvinnor som hejar fram Engla för medberoende systrar. De vill att andra skall göra samma sak för att de själva skall bli stärkta i sitt val. Den osäkerheten hittar man bland andra som är beroende av alkohol, droger, socker och vad det nu kan vara. Så länge andra gör det så är det okej för mig också fastän jag känner att det är fel innerst inne eller att jag är på väg att spåra.

MEDBEROENDE SYSTRAR? HAHAHAHAHAHA.

Det här är en helt absurd argumentation. Jag orkar inte med världen tror jag.

UPDATE:

Jag blir fan mörkrädd när jag tänker på alla som typ har som något slags cause att vara emot skönhetsoperationer. "Alla måste vara naturliga", vilken jävla idioti. Både för att man som vanligt nedvärderar estetiska argument, det är på något sätt fult att vara ytlig. Man får inte låta ytligheter styra alltför mycket över ens liv, då är man sjuklig, onormal och behöver psykiatrisk hjälp. Men det går bra att sminka sig, klippa sig, banta och gå på brasiliansk vaxning. Men också för att man bara ger sig på typ silikonbrudar. Och inte typ män som gör hårtransplantationer, det finns det ingen arg lobby emot alls så vitt jag vet.

om att bo på fattiglappis

2011-11-20T11:09:00.006+01:00

Överlevde igår ett IKEA-besök. På en lördag, det var så att säga "mingel" där. Kryssade omkring bland förtvivlade barnfamiljer med lågt blodsocker och kände Oxascand-tabletterna pumpa ut artificiell trygghet genom myntfacket i plånboken. Där ligger de och bara väntar på det rätta tillfället. Men inte ens en lördag på IKEA behövdes dem. Vi köpte: två koppar, två duschhanddukar, två handhanddukar, två lakan, fyra diskborstar, en rulle rödvitrandigt omslagspapper. Typ så.

Sen ska vi alltså flytta. Det kanske blir i mars. Det kanske blir senare, för Henrik ska försöka överklaga beslutet att kasta ut oss p.g.a. "bott för länge i studentlägenhet". Han har en termin kvar tills hela hans utbildning är klar och det vore ju trevligt om Stockholms Stads Studentbostäder kunde ha överseende med detta och låta oss bo här tills i sommar. Vi vet inte alls vilken typ av skäl som de tar hänsyn till, men man får väl prova åtminstone. Annars får vi helt enkelt flytta, oklart vart. Jag känner mig rätt avtrubbad inför detta. Jag tror att det blir bra, för jag vill inte bo här. Jag älskar lägenheten, men hatar området. Det är liksom the rolls royce of studentlägenhetsområden. Majoriteten av alla som bor här bor i studentkorridor, lämnar aldrig universitetsområdet, skriker ut sin tentaångest på tisdagkvällar klockan tjugotvå, har en kosthållning som enbart består av konserver och festar hämningslöst hela helgerna. Till exempel hade de en svartklubb i huset intill vårt för något år sedan. Det var typ FEZT till fem på morgonen varje lördagnatt och störningsjouren brydde sig inte och polisen åkte dit och bara "härlig stämning, ta det lugnt nu kids", INGEN brydde sig, utom jag, som skulle vara på sjukhusjobbet klockan sju på söndagmorgonen. Andra mysiga saker som händer här är t.ex. Lappis-pyromanen som försökte bränna ner hela området i omgångar, när buss 40 körde in i alla parkerade bilar längs med hela vägen som går genom bostadsområdet, när ett gäng var ute och hoppade på alla bilar som stod parkerade här, när killen i lägenheten ovanför vår misshandlade sin tjej och vi ringde polisen och knackade på deras dörr som galningar, när en i huset intill låste ut sin hund på balkongen hela natten, att tvättstugan aldrig någonsin fungerar, att folk kastar snöbollar på en om man går ut i december för att de tror att alla i Sverige är med i ett stort, härligt snöbollskrig på vintrarna, att folk inte klarar av att slänga sina sopor i soptunnan, utan bara ställer den på marken eller i trapphuset. Några hade till och med börjat slänga ner dem från fönstret så att de hamnar på ett litet tak ovanför porten, där de ansamlades under flera veckor till en härlig fiesta för alla skator och kråkor i närheten.

Vad ska man säga. Det här är helt enkelt inte ett område som passar mig, jag som hatar människor, fester och glädje. Studentikosa pranks och slappt, slött, ouppfostrat folk. Om jag måste höra "tonight's gonna be a good night" sjungas i kör från något korridorskök en enda gång till kommer jag att kräkas.

Det värsta som kan hända nu är att jag måste ha mina grejer i ett förråd någonstans och sova på en madrass hemma hos mamma och pappa. Inte ens det känns så farligt. Allting ordnar sig säkert.

2012

2011-11-16T17:53:00.003+01:00

Men snart är 2011-skiten över. Det är verkligen någonting jag ser fram emot, tiden kunde inte gå långsammare just nu. Jag vill bara sova och ta mina tabletter (läkaren höjde sertralindosen idag) och vakna upp någon gång i januari, när saker och ting förhoppningsvis inte känns såhär.

2011

2011-11-16T17:26:00.002+01:00

2011 - Det sämsta året i världshistorien. Finns inget annat sätt att beskriva det på. Det började redan i januari med C-uppsatspanik och den slutgiltiga dödsstöten när jag bara gav upp den, för det skulle ändå aldrig hända. Jag skulle aldrig klara av att fullfölja något som jag företagit mig. Efter det kom CSN och krävde mig på pengar samtidigt som jag pluggade och fick (mindre) pengar av dem. (Mindre för att jag inte klarat C-uppsatsen). Jag sov skitdåligt hela våren. Klarade skolan med bra betyg, men jag mådde så jävla, jävla dåligt. Träffade på det största äcklet i världshistorien som dessutom såg till att den sista kursen på terminen blev ett enda stort helvete, fullt av ångest, lärarkontakter, hotfulla mail, panik-slutförda gruppuppgifter för att äcklet i sista minuten såklart inte gjort någonting som man kommit överens om. Det sista seminariet var jag rädd för att gå till skolan p.g.a. risken att behöva möta denna människa en gång till. Som tur var dök han inte upp. På sommaren jobbade jag lite, alldeles för lite. Jag var helt pank. Min snittinkomst under året är under 4000 kronor i månaden. Jag sökte en del jobb, men fick inga svar, för vem fan skulle vara intresserad. Eftersom ingenting väntade mig hösten 2011 började jag planera hur jag skulle ta mitt liv på mitt tjugosjunde år för att på så vis slippa en totalt meningslös tillvaro och dessutom joina den legendariska klubben som ni säkert känner till. Numer vet jag hur lång tid det tar att förblöda, hur jävla många tabletter som krävs och kan bara rekommendera en enda sak: hängning. Mitt leg och mitt pass gick ut samtidigt, så att jag inte kunde hämta ut mina små lönecheckar från banken och utan mina små lönecheckar kunde jag inte få ett nytt leg eller pass. Mamma fick en hjärtinfarkt. Vi får inte bo kvar i lägenheten längre.

Är det i det här läget jag får reda på att jag dessutom drabbats av en terminal form av supercancer? Kom igen, livet, HIT ME WITH YOUR BEST SHOT.

my world

2011-11-10T19:59:00.003+01:00

Hej internets. Har varit på jobbet igen. Jobbar ganska mycket just nu och turligt nog så kan jag bestämma över min tid själv. Så nu jobbar jag måndag, tisdag, torsdag, fredag varje vecka. Cirka. Då har jag en andrumsdag varje vecka, varje onsdag. Och det blir mest två dagar på raken. Det blir aldrig en oöverskådlig massa av dagar som man får ångest över att tänka på. Samtidigt blir det tillräckligt med pengar för att man ska slippa ha ångest över det också. Se, så fint jag ångestsanerat min tillvaro. Åtminstone på ytan.

Igår var det min lediga onsdag, min andrumsdag, och jag storstädade köket. Från taket till golvet och självklart bakom spisen. Där är det numera kliniskt rent. Efter det lade jag aspirinmasken och stoppade i mig både sömntabletter och lugnande för att komma tillbaka från mitt upphetsade, lätt maniska tillstånd.

Så har jag kollat massor på Iggy Azaleas nya video:

samtalskontakt

2011-11-05T11:51:00.003+01:00

Av cirka femtio fula webcambilder var denna den bästa, så ni får faktiskt hålla till godo med den. Det är alltså jag, iklädd min sovtröja. Sover jämt i kläder, eftersom det är obehagligt med känslan av hud mot hud. Klarar inte heller av att möta min egen blick rikigt, föredrar verkligen detta med att titta på någonting annat. Disträ och inte närvarande. SÅ nu har ni en heltäckande förklaring till bilden och slipper spekulera.

Efter att jag första gången varit hos psykiatrikern så frågade hon om jag var öppen för medicinering, vilket jag var. Hon frågade också om jag längre fram var intresserad av samtalsterapi, sen när jag tagit mig upp från den här graven, och kanske blivit mottaglig för sådant. (KBT i våras var ingen höjdare). Sen tänkte jag inte så mycket mer på det, eftersom det var tusen tabletter med olika anvisningar, funktioner och biverkningar att sätta sig in i. Men några dagar senare ringde någon från psykmottagningen och jag fattade ingenting. Jag trodde att det blivit något fel och att de råkat kontakta mig en gång till, fast jag redan varit där. Anyway. Hon bara "vill du ha samtalskontakt?" jag ba va? Ja lite samtal och lite kontakt, det låter ju i sin ordning, men vad betyder det, vad ska vi göra, är det någon slags behandling, är hon någon slags patientsäkerhetsombudsman, osv. Jag sa iaf att jag ville ha "samtalskontakt" - varför inte liksom - och blev inbokad på en tid. Är det inte just det alla får tjata ihjäl sig om att få, prat istället för piller? Nu fick jag ju det utan att ens be om det, så då får man ju inte vara dum utan tacka ja, till typ allt.

Sen var jag där . Jag bara babblade på om alla issues jag har. Upptäckte att det var cirka tretusen olika saker. Vet inte om jag ska skriva om det, eller om det vore integritetslöst. Har iofs ingen integritet och det är mest en fråga om vilka som kan tänkas läsa detta.

Annars har jag jobbat lite i veckan, ätit somntabletter, varit och tränat en gång och känner att livet är väldigt tomt och meningslöst. Varje dag går i gråskala och dagarna går bara ut på att vänta på nästa gång man ska få sova.

legg schmegg

2011-11-02T23:04:00.003+01:00

Igår var jag och gjorde id-kort hos polisen. Enligt polisens måttstock var jag två centimeter kortare än jag tidigare trott. Två hela jävla centimetrar. Efter att ha väntat i ungefär en timme i en vänthall som kändes lite som en tågstation i någon forna sovjetstat, full av livströtta människor som tappat all styrsel i lederna så att kroppen liksom bara väller över någon sittmöbel, var det inte direkt glädjebeskedet man längtat efter. Som tur var har jag numera ett myntfack fullt av ångestdämpande tabletter som kommer väl till pass i sådana lägen. Dessutom var det lika bra att grunda inför fotograferingen som komma skulle. Det blev inte alltför fult. Jag tror att jag kom ganska lindrigt undan på detta.

red, red wine

2011-10-30T14:27:00.003+01:00

Igår tänkte jag: rödvin. Vilken mirakelmedicin. Insomningstablett och ångestdämpande i samma lilla behändiga och goda förpackning.

Sen låg jag tyvärr sömnlös resten av natten. Somnade en gång, vaknade efter en timme av något ljud. Vågade inte ta sömntabletter eftersom kombinationen alkohol + sömntabletter ju ska vara dödlig. Jag förstår att det antagligen krävs många, många kartor av recepbelagda sömntabletter och en stor flaska brännvin, men man kan ju ha otur. Nu blir det fan ingen alkohol igen. Säger vi.

Imorgon ska jag träffa psykiatrikern igen och jag har prestationsångest. Tänker att hon ska tycka att jag är tråkig och har tråkiga problem. Gud, hon måste ju vara skitless på alla deprimerade, ångesthärjade människor.

Just det - förlåt att jag bara skriver om detta. Jag har inget annat att skriva om typ.

gymkärlek

2011-10-29T19:57:00.002+02:00

Mitt gymkort går ut om åtta dagar. Detta lilla faktum har fått mig att känna mig djupt nere flera gånger om, eftersom jag inte har råd att köpa något nytt. Kanske sen, efter nyår. Så länge får jag hitta på någon annan träning som är gratis. Ergo: löpning igen. Kul. Inte.

Gymmet är det enda stället i världen där jag är precis mig själv: fula, illasittande t-shirtar i bomull, svettig, osminkad, illröd, etc. Jag till och med grimaserar och skriker, ja, eller okej, kanske inte skriker, rätt ut eller så, men ni vet: stönar till. Jag tränar inte tyst.

Det blev: bänkpress, knäböj, fronböj, latsdrag, axelpress, skivstångscurl, plankor. Just nu är min träning rätt oserös. Jag tänker inte på matintag eller utveckling. Jag bara kör. Det är faktiskt skitkul. Alltså: annars tycker jag att målsättningen ger en lite annan dimension till träningen, det blir roligare då. Men nu är den riktigt rolig i sig självt, alltid något. När ingenting annat är det, menar jag. HEJSVEJS.

sömnen

2011-10-27T11:29:00.002+02:00

Egentligen började det för över tio år sedan. Jag blev liksom inte trött på kvällarna. Även om jag var så trött att kroppen var dåsig och hjärnan fick kortslutning så låg jag ändå klarvaken i sängen medan timmarna passerade. Då löste jag det genom att helt enkelt sluta försöka. Istället satt jag uppe och skrev dikter, gjorde blandband och smygrökte ut genom fönstret, till och med när det var mitt i vintern. När klockan blev kanske fem slutade kroppen och jag att kämpa emot det. Sov i en djup, komaaktig sömn som ibland kunde vara över tolv timmar. När jag vaknade igen försökte jag dölja så gott det gick för mina föräldrar att jag inte hade tagit mig till skolan den dagen heller.

Det fortsatte så, tills hela gymnasiet var kört i botten. Jag började jobba och min största skräck blev att försova mig. För jag försov mig ju inte bara en halvtimme, utan hela dagar. Det var helt omöjligt att somna, som vanligt, men istället för att ge efter vid klockan fem, tvingade jag nu mig själv att stanna uppe, så att jag skulle kunna gå till jobbet på morgonen. Utan att sova. Jag utvecklade en rytm där jag sov ungefär varannan natt. Då orkade jag det, ibland flera sömnlösa nätter på raken. Det var bara att dricka mer kaffe och röka fler cigaretter. Nu orkar jag inte en enda sömnlös natt. Hela kroppen är förstörd om jag inte får sova, jag kan inte tänka, jag kan inte fungera. Vilket gör att min normala varannan-dag-strategi är utspelad och jag är helt jävla lost utan den.

Sömn är så jävla ångest, nu när jag inte längre kan ta till en sömnlös natt då och då. Jag är så jävla trött men jag somnar inte. Somnar jag till så vaknar jag upp minuten efter. Spelar ingen roll att jag rent tekniskt borde ha lätt att somna, pga totalt jävla övertrött. Jag somnar ibland inte på insomningstabletter heller. Jag ligger bara vaken och det snurrar och klockan tickar och ångesten växer tills jag vill skrika rätt ut. Och det gör att jag inte klarar av att vara mitt bästa på jobbet, i skolan eller på något annat sätt. Det får mig att tänka att jag aldrig kommer klara av någonting, faktiskt.

yours to keep

2011-10-25T20:22:00.002+02:00

Tog mig upp tidigt och åkte in till stan för att ta blodprover. Det är nästan omöjligt att komma upp efter sömntabletterna. Dessutom smakar det skit i käften, vilket dock inte hindrar mig från att äta alldeles för mycket och för dåligt. Sedan frukosterade jag hos mamma. En helt öppen, jobbfri dag låg framför mig, det var till och med fint väder. Jag åkte självklart direkt till gymmet och den artificiellt ljussatta bunkern med fria vikter.

Jag körde detta: marklyft, bulgarian split squats, hantelpress, french press, chins, situps med mördarlutning. Mitt i allt spelades denna gamla klassiker på radion:

hurtin' 4 sertralin

2011-10-24T23:26:00.002+02:00

It's on - jag har börjat äta sertralinet. Biverkningslistan är inte den sexigaste listan jag läst i mitt liv, direkt. Typ diarré och muntorrhet. Väntar med spänning på att någonting ska hända.

Idag åkte jag in till mitt extrajobb och satt där ett par timmar. Jag åker nästan alltid dit sent, för då kan jag sitta kvar efter att alla andra har gått hem. Det är det jag trivs mest med. Från att ha varit ett stort, stökigt, öppet kontorslandskap blir det tyst, mörkt och tomt. Funderar rätt mycket på vad fan jag vill göra av mitt liv egentligen. För många verkar det ju komma helt naturligt. Antingen så vet man eller så är man liksom rätt nöjd med ganska många alternativ, så det gör inte så mycket. Själv har jag skitmycket ångest över det. Jag kan inte komma på en enda sak som jag vill göra. Jag tänker att jag är för gammal nu, förbrukad på något sätt. Jag har just fyllt 28 så jag borde redan ha tänkt klart, eller vad fan, jag borde redan vara färdigutbildad och ha jobbat i några år. När sådana åsikter yttras, om vad man borde ha hunnit med, hur långt man borde ha tagit sig, då orkar jag inte förklara mig eller slå emot längre. Jag låter det bara skära sig djupare in i mig, tills den blivit min egen ångest.

När det var en timme kvar att anmäla sig till VT2012 panikanmälde jag mig till Medieteknik på Södertörn. Det kanske kan vara något. Om inte annat som något slags andrum i det här så kallade livet, komplett med en livstids amorteringar på studielånet.

moment 22 x 3

2011-10-23T11:43:00.005+02:00

har inget leg så kan inte hämta ut mediciner och jag har inte råd att skaffa ett nytt leg och utan legget kan jag inte ta ut min lönecheck och då kan jag inte betala hyra och mat och mediciner och utan medicinerna kan jag inte blir frisk och normal så att jag orkar jobba mer och söka riktiga jobb

Uppdatering: Man kan tydligen beställa hem sina mediciner med e-legitimation på apoteket.se. Ja, alla sorters mediciner UTOM JUST DE SOM JAG SKA HA. Orkar inte den här världen.

1, 2, 3

2011-10-19T21:20:00.002+02:00

Är numera kittad med antidepressiva, ångestdämpande, sömntabletter och en återbesökstid. Bara sådär. Det kunde verkligen inte ha varit smidigare.

emouppdatering

2011-10-17T15:47:00.004+02:00

Idag bara gjorde jag det. Ringde till psykiatrin, alltså.

Innan satt jag och skakade och grät och bestämde mig ungefär hundra gånger för att jag bara skulle skita i det. Kanske göra det någon annan gång. Jag har googlat efter typ samtalsinstruktioner. Vad ska man säga? Vad kommer de fråga? Vad vill jag dem egentligen?

Grejen är att jag är rädd för att de ska säga typ "men lilla gumman, det är väl inte bara du som mår dåligt, nu får du ta och skärpa till dig och sluta ringa hit, du blockerar linjen". Det känns som att man inte hänger och dinglar i en snara så kan man börja på yoga eller gå en skrattkurs.

IAF. Jag ringde och jag blev vidarekopplad och jag fick nya telefonnummer och jag hannade hos ett frenetiskt tutande och jag ringde igen och tillslut fick jag prata med en sjuksköterska och jag fick beskriva allting ingående och fast vi pratade jättelänge hann jag inte med dessa punkter:

- borderlinebeteende i relationer.

- självskadebeteende.

Förutom att jag inte klarade av att säga det, så fick jag ändå rätt mycket sagt och de har långa väntetider and all, men mitt "fall" ska tas upp för diskussion. Jag känner mig nöjd. Känner lite såhär: nu ska jag ta tag i det här. Det behöver inte vara såhär.

Uppdatering: De ringde för en stund sedan och jag har fått en tid imorgon. Väldigt snabbt!

bloggkommentatorerna

2011-10-14T10:58:00.003+02:00

Jag vill hellre att hon blir en vanlig nöjd Svensson med foppatofflor, gäddhäng och sönderslingat hår än någon pillerknaprande, anorektisk mediahora som tror att hon måste skilja sig från pöbeln för att vara någon.

Seriöst? Foppatofflor, gäddhäng och sönderslingat hår? Vem SOC-anmäler?

yay!

2011-10-13T19:05:00.002+02:00

- Min mamma är hemma från sjukhuset nu.

- Jag har blivit beroende av betapet igen. (Eller, det kanske inte är så yay?)

- Har också hunnit jobba lite och ska jobba ännu mer nästa vecka. Så jag blir inte hemlös ännu iaf.

- Det är fredag imorgon!

skriker för högt i ditt gamla flickrum

2011-10-12T01:10:00.002+02:00

Jag har varit i någon slags psykisk koma den senaste tiden. Medan det hände hade det kommit en video till den här låten:

♥

2011-10-11T15:05:00.002+02:00

Fan vad sjukt hur överväldigande mycket man kan älska någon. Så att man slås ner till marken, totalt jävla humbled, kan inte resa mig upp igen, kan inte sova eller funka eller finnas till utan dig.

people under the stairs

2011-10-11T13:10:00.003+02:00

På morgonen innan jag somnade lyssnade jag på den här om och om igen. För tio år sen hade jag köpt skivan och spelat in just den här låten på ett blandband som också gick på repeat i min freestyle (!). (Jag var typ den enda som hade freestyle vid denna tid alltså. Jag var så att säga retro). Måste säga att det fortfarande är en jävligt bra låt.

vem tycker det här är värt att spara på?

2011-10-06T12:21:00.004+02:00

Sorry, men jag orkar inte skriva bloggen så mycket. Har fullt upp med att vara deprimerad. I fredags stack jag från krogen utan att säga hejdå. Jag vet att det är s.k. "dåligt beteende", men samtidigt: om någon är upprörd så är det den mest medelklassiga upprördheten i världshistorien, så jag kan inte ens känna skam över det?

Alltså såhär är det: jag får panik av folk. Det tar bara några minuters samtal sen börjar jag få tunnelseende och svårt att få luft. Då måste jag gå, jag måste springa, annars känns det som att jag ska dö. Jag orkar liksom inte ha de här krystade samtalen om vad man gör på jobbet. Känns som att det är det enda samtalsämnet folk har? Är inte det lite sjukt. Kan liksom inte framkalla intresseklubbskänslorna. Jag har ju inget jobb, så jag utgår från att alla som pratar om detta med mig gör det för att de har en symbolisk hög med hundskit som de vill mosa ner i mitt ansikte. Min defaultinställning är att alla hatar mig.

På lördagen fyllde jag år. 28. Min plan är att ta livet av mig innan 30.

På måndagen ringde jag till mitt gamla jobb. De lät ointresserade.

Igår slant det till i huvudet igen och jag skar handleden med långa, diagonala drag, skitig rakhyvel, skitig hud. Nu sitter det genomblödda kompresser över hela underarmen, det dunkar och brinner utav helvete och jag ska försöka samla ihop mig och gå till mitt extrajobb med långärmad tröja på. Resten av livet.

HATAR ALLT OCH ALLA

2011-10-03T15:41:00.002+02:00

Är det inte lite lustigt att Malou von Medvurst har tagit Isabella Löwengrip under sina vingar? Två tvillingsjälar liksom. Båda är exakt lika platta och käcka och intresserade av hypeade självhjälpsböcker. Trots åldersskillnaden, de hade fan kunnat vara samma person. Senast hade de Quetzala Blanco i studion. Ta fram skämskudden, för själv dog jag nästan av skamsköljningarna. Blondinbella är så fast i sin mission att vara en god förebild att det fan är sorgligt. Alla som inte är goa å glada entreprenörer som myzer upp i howardsoffan med en kopp te och mörk choklad på vardagskvällarna är dåliga förebilder!

Jag vet inte hur många gånger man ska behöver banka in i människor: DET ÄR INTE LAG PÅ ATT MAN MÅSTE FÖREGÅ MED GOTT EXEMPEL, JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ ALLA GODA FÖREBILDER, NI KAN DÖ, JAG SKITER I OM NI LYCKADES OMVÄNDA EN SKOLTRÖTT_CHEY_93 TILL ATT BLI EN ENTREPRENÖR SOM BRINNER FÖR BUZINEZZ, VAR ÄR NI NÄR HON DUNDRAR IN I EN SYMBOLISK VÄGG OM TIO ÅR?

inblick i mitt life

2011-10-01T00:21:00.001+02:00

Såhär ser min dattahaöurna ut.

jo, en sak till bara

2011-09-27T11:46:00.002+02:00

Hatar när folk är såhär: "åh, att alla är så negativt inställda till förändringar!". Hörs ofta yttras i samband med att någonting på Facebook gjorts om, av någon som enligt sig själv är "positiv till förändringar".

Vilka är alla dessa jävla idioter som har bestämt sig för en generell åsikt om förändringar på förhand?

Själv är jag för förbättringar och emot försämringar. Men förändringar per se har jag ingen a priori-åsikt om.

dagbok

2011-09-27T10:57:00.003+02:00

Hej! Jag är sjuk. Mina dagar kretsar kring att sova, obsessa om snorets konsistens och föra logg över min egen kroppstemperatur. Igår var den 38,4 och jag låg i underställ i sängen med två täcken över mig och var övertygad om att jag skulle frysa ihjäl. Vaknar upp överhettad och genomsvettig några timmar senare, övertygad om att jag ska kvävas i värmen. ALLT ÄR SKIT.

Ska nu samla energi för att orka diska en kastrull, så att jag sedan ska kunna värma tomatsoppa i den. Ciao.

i've forgotten how to fuck you and now when you say my name it don't feel the same way

2011-09-26T22:58:00.006+02:00

Har bara fortsatt lyssna på Terius Nash - 1977 (sorry för tjatet) och många låtar växer verkligen på mig. Den här bland annat. Gillar verkligen de självutlämnande delarna, men framförallt är det grym R&B. Skivan är släppt för gratis nedladdning här!

underbara clara

2011-09-26T11:14:00.003+02:00

Vilken stor sorg för feminismen att genusfrågan i Sverige har kapats av ett gäng blåsta dagisfröknar med Familjelivskonto. Tack vare dem har debatten verkligen lyckats nå ett all time low.

Alldeles nyss var jag inne på Underbara Claras blogg. Ibland klär hon sin son i färger och plagg som av en bred allmänhet uppfattas som flickfärger och flickkläder. Då brukar det bli ramaskri i kommentarsfältet. Massor av upprörda röster höjs över det stora förtrycket: att Claras son måste bära plagg som undanhåller hans könsidentitet.

Lite spaningar från kommentarsfältet:

- Det är inte sällan den som kritiserar klädvalet hävdar att den är "pedagog" med flera års studier av "genus med allt vad de innebär". Man ba: yay! Genus och allt vad de innebär. Det känns verkligen som någon som har tillgodogjort sig sina studier som talar. Men apropå detta ska jag bara säga att något som jag föraktar allra djupast här i världen, det är auktoritetsargument. Ja, ibland kan det ha relevans att du har vissa erfarenheter när du uttalar dig om någonting. Det kan vara intressant att höra vad någon verkligt insatt har att säga. Men det skänker inte en större sanningshalt till ditt påstående. Ditt påstående är sant eller falskt helt oavsett om du läst pedagogik eller genus. Det är som om jag skulle dra fram som ett trumfkort att jag läst statsvetenskap i alla diskussioner om politik ... Det är så pinsamt att jag skäms ihjäl bara vid tanken. Att överhuvudtaget tro att det faktum att du har högskolepoäng är väsentligt leder mig till att tvivla på om du någonsin bedrivit så kallade "högre studier". För i så fall missade du allt det där babblet om kunskapsteori.

- Eller så är de typ "för genus, men nu har det minsann gått för långt". Det är så uppenbart att många inte fattat överhuvudtaget vad ordet genus är, och bara satt ett likhetstecken mellan det och ord som "jämställdhet" och "feminism". Genusteorier lider av jättemånga problem och ska självklart utsättas för seriös kritik, precis som alla andra teorier. Men då får man för fan läsa på vad begreppen innebär, annars faller det platt. Och sen ska man kanske ta den kritiken i något annat forum. Clara har en blogg, hon har postat bilder på sitt barn. Hon har inte gjort ett generellt utalande om genus. Att hoppa på henne är inte att bedriva en samhällsdebatt, det är trakasserier.

- Folk tycker helt öppet att det är okej att klä små flickor i pojkkläder, men tvärtom är alltså att gå alldeles för långt. Eftersom flickkläder = lågstatus, pojkkläder = högstatus. Och det sägs rätt ut, helt oreflekterat.

- Folk tycker också att det är fel, eftersom barnet inte kan välja själv. Men alla föräldrar väljer kläder åt barnen. Alla är precis lika skyldiga i den frågan. Normen är inte ett icke-val. Att klä en liten flicka uteslutande i prinsessklänningar är precis lika mycket av ett "genusexperiment".

- Alla föräldrar påverkar sina barn. Det är en så jävla löjlig tanke att just "genusmedvetna" föräldrar borde backa off och låta sina barn ta intryck från samhället i övrigt och aldrig utöva någon egen påverkan.

-Dessutom är det tydligen Underbara Claras som gör fel genom att klä sitt barn på ett visst sätt. Det är inte fel att som vuxen stånga sig blodig över barn som klätts i "fel" kläder. Det är inte den som mobbar som gör fel, utan det är självklart den som blir mobbad. Logiken är solklar.

Där sprängdes min hjärna. På återseende.

alla citat är påhittade

2011-09-22T00:08:00.003+02:00

"Jag är mot döds straff för utom på pedofiler, för dom för tjänar döden" - Lotta, 49

"Ja e för dödsstraff om bevisen e 100%. Annars kan det va" - Tobbe, 26

"Jag är emot dödsstraff eftersom jag anser att det är ett alldeles för lindrigt straff! Tänk dig någon som har mördat och våldtagit! Det vore bara så himla skönt för den att få en giftinjektion, men det blir mycket mer rättvist om den måste leva hela sitt liv med vetskapen om att den har gjort FEL!!!!!!!!!" - Thérézé, 35

well baby, you're already in that cage.

2011-09-20T23:33:00.004+02:00

Imorgon ska jag gå på en slags intervju för ett jobb. Är det normalt att man börjar störtgråta i duschen kvällen innan?

Nu ska jag se på den här några gånger, sen sova.

...

2011-09-18T15:10:00.001+02:00

Nähäpp.

det ständigt dåliga köttsamvetet

2011-09-17T13:35:00.005+02:00

Har precis plockat fram typ världens största kycklingfilé ur fryspåsen med supermegabilliga kycklingfiléer från Eldorado. Den här kycklingfilén är så stor att den i princip motsvarar tre såna där små söta, ulliga kycklingar som jag automatiskt kommer att tänka på när jag hör ordet "kyckling". (Förutom om jag hör det i en kontext av typ mat).

Sanningen är att jag lätt är världens sämsta köttkonsument. Jag vill äta mycket protein och jag har väldigt begränsade ekonomiska resurser. Resultatet blir såklart de där påsarna med genetiska missfosterkycklingar, nötfärs på rea, frysta odlade laxfiléer, billiga bitar av skinka i storpack, etc. Så jävla långt från att cykla till en ekologisk bondgård och verkligen kontrollera att djuren lever under drägliga förhållanden. Så jävla långt från att betala ett skäligt pris för maten jag äter.

I säsongens första avsnitt av Landet Brunsås tar man upp ämnet kött. Det slutar med att jag håller på att störas ihjäl av Henrik Schyfferts förnumstiga köttätarklyschor - antar att det var en poäng i sig. Höhö, men bönor är ju så äckliga. Höhö, det där blir man ju inte mätt på. Höhö, varför ser de vegetariska substituten ut som korvar och biffar? Den där arketypen av en oförstående, vit, medelålders man som bara vill att alla ska ställa upp på de sociala konventioner som utnämner honom till helt jävla normal tornar upp. Och jag orkar inte den människan.

Men programmet kretsar också kring en väldigt viktig poäng: köttkonsumtionen har ökat, samtidigt som köttpriserna har minskat. Markant. Vi äter mer kött och vi betalar mindre för det. Det går helt enkelt inte ihop. Vi betalar inte vad det borde kosta.

Jag tycker att konceptet med konsumentmakt är liberal bullshit, det vet ni ju vid det här laget. Men det ständigt dåliga köttsamvetet, det plågar mig liksom. Jag klarar inte av att konfronteras med konsekvenserna av mitt eget köttätande, eller ens hur köttet blivit till. Jag kan inte rationalisera för mig själv varför jag äter kött. Jag vet att det är asdåligt för miljön, att djuren har levt under asdåliga förhållanden, att allting med det är bara asdåligt.

Så: kom mer era bästa köttätarargument. Om ni inte lyckas övertyga mig blir det någon form av halvvegetarianism from now on. Eller ja. Så fort den där påsen med eldoradokyckling är slut.

raver stay wif me

2011-09-14T23:53:00.003+02:00

S4LEM. Nattens music. Från mixtapet Raver stay wif me.

that boom boom pow

2011-09-14T22:39:00.007+02:00

Finns nog ingenting jag föraktar mer än denna youtubeföreteelse: småtjocka, företrädelsevis vita amerikaner runt 30-strecket bestämmer sig för att bjuda på sig själva och på en liten dans i samband med bröllopet. Jag menar det här:

Så ... själadödande. Efter att ha gått igenom ett antal såna här videor kan man konstatera några saker.

1. Det är aldrig fel att värma upp och stretcha lite innan man ska dansa inför en publik. Även om koreografin i sig påminner om någon slags rehabträning för stelopererade.

2. Bröllop kan ju verka som den perfekt arenan när man, lite osäker på sina talanger, ändå vill uppträda och showa - vi jobbar med en väldigt tacksam publik här. Man kanske innerst inne vet att man har tappat det, men det vet inte brudparets släktingar i 60-årsåldern, så man ser liksom sin chans. MEN! Man bör kanske inte tänja på gränserna för deras tålamod hur långt som helst. Bara för att de känner sig socialt obligerade att stanna kvar i lokalen, oavsett hur jävla dålig du än är, så betyder det inte att det är rätt. Bara en tanke.

3. Det är en jävligt tunn linje man balanserar på där: mellan att vara den sköna, självdistanserade, roliga bjuder-på-sig-själv-typen och att den där kokainhöga inre hybrisrösten som påstår att man äger klubben ska ta över.

Avslutningsvis. Om du befinner dig på ett bröllop och hör introt till Black Eyes Peas Boom Boom Pow så vet du att nu kommer det minsann bli lite roligt och lite säxigt. Så fly för allt du är värd.

...

2011-09-13T01:19:00.003+02:00

Hej, mina kära läsare!

Nu är jag här igen!

Och nu ska vi ta det i punktform, så vi hinner andas ordentligt mellan varven och slipper försöka göra långsökta samband mellan allting för att legitimera att de tas upp i samma blogginlägg.

1. Den här bilden gives me the creeps! Kan ni snälla sluta använda den för att illustrera era inlägg som handlar om graviditeter och aborter och så vidare?

2. Den här nya sidan cravingz.se? Kändes så himla fräzcht.

3. Nu fick jag genast dåligt samvete för att jag var sådär sarkastisk igen. Men man kan ju inte gilla allt? Man skulle bli så oerhört platt och tråkig då. Mvh Gillar nästan ingenting.

4. Mia Skäringers - Dyngkåt och hur helig som helst. Vad tycker man? Själv tyckte jag att det slog över åt det positiva hållet.

sw▲g N b

2011-09-11T05:04:00.002+02:00

Terius Nash - Wish You Were Mine

got my mojo working, but it just won't work on you

2011-09-10T16:25:00.000+02:00

kärlek och hat

2011-09-07T15:11:00.003+02:00

Sist jag skrev om träning tror jag det var någon slags kärleksförklaring. Nån drapa om hur fantastiskt och härligt det är. WELL, glöm det. Nu är det hat som gäller.

Igår gick jag till gymmet, totalutvilad i varenda liten muskel, vilket brukar vara bästa förutsättningarna för ett roligt styrketräningspass. Istället händer följande: höger framsida lår börjar krampa helt hysteriskt mitt i ett knäböjsset! Lyckades felfördela vikten till vänster sida och ta mig upp, men då hade skräcken redan satt sig. Jag hatar när man inte känner någon tillit till den egna kroppen, när det känns som att den när som helst ska rasa ihop.

Resten av alla övningar var precis lika kassa. Plötslig utmattning, oförklarlig svaghet, dålig kontakt, ofokuserat - precis allt blev fel.

Och i duschen efteråt märker jag att jag står i kvarlämningarna av någons rakning. Fullt av äckliga små hår, komplett med en rakhyvel som ligger slängd en bit bort. Jag ville skrika, jag ville kräkas, jag ville bada i sprit.

Idag har jag galen träningsvärk. Och är dessutom sjukt sugen på nästa träningspass, för då jävlar ska jag ha revansch på varenda liten skivstång och hantel som finns på det där stället.

tröst

2011-09-06T21:25:00.004+02:00

På hösterna brukar jag se om Gilmore Girls. Det är ingen tradition per se, det har bara råkat bli så, varje år. Det är något slags vemod som griper tag i mig i september/oktober, som bara de familjära karaktärerna i Stars Hollow kan råda bot på. Man vill liksom bara flytta till Connecticut och starta upp typ en liten garnbutik i random idyllisk småstad. Och jag gråter alltid på samma ställen och skrattar åt samma skämt och får alltid impulsen att ringa min mamma.

alternativmedicin, revisited

2011-09-06T00:18:00.004+02:00

Jag tänkte actually ta upp Cissi Wallins krönika igen. Jag vet att skepticism är jätteprovocerande för vissa. Kan man inte bara få tro på vad man vill? Jo, absolut. Men man kan inte påstå saker offentligt och förvänta sig att de ska få stå oemotsagda.

Om healing fungerar eller inte är faktiskt inte en fråga om tro. Man kan tro att Gud finns eller inte finns, eftersom det är ett påstående som helt enkelt inte går att testa. Därför ligger det utanför vetenskapens verksamhetsområde. Healing, däremot, är någonting som går att testa om det fungerar eller inte. Och om det går att testa, varför skulle vi inte göra det?

Det är den väldigt rimliga, lilla invändningen jag har: om det nu fungerar, varför håller det inte för en vetenskaplig prövning?

Cissi Wallin är öppen för att andra alternativa behandlingar är bullshit, men inte just de som hon har personlig erfarenhet av att de funkar. Problemet är bara att det garanterat finns människor med helt andra erfarenheter, som kanske fått fantastiska resultat av tarmsköjning eller vad det nu kan vara. Är deras erfarenheter mindre värda än Cissi Wallins? Och hur ska vi andra kunna avgöra vilka människors erfarenheter som är värda att lita på? Det blir ju totalt godtyckligt. Poängen med att testa såna här påståenden vetenskapligt är att eliminera sådant godtycke.

I en diskussion som uppstått på twitter om människor som lider av allvarligare sjukdomar tycker Cissi Wallin att vettigt funtade människor går till en riktig läkare i så fall. Man ska alltså vara öppen för alternativa behandlingar, men bara till en viss gräns. Och man ska fatta själv var den gränsen går. Men hur ska en vanlig människa, som inte är insatt i varken medicin eller alternativmedicin, kunna avgöra det? Problemet när vi promotar alternativa behandlingar mot vardagskrämpor är att vi legitimerar dem. Vi bidrar till att göra dem till ett rumsrent alternativ för alla sorters åkommor, inte bara nackspärr och förkylning, vilket leder till att människor slösar bort sin tid, sina pengar och i värsta fall har det hela dödlig utgång. Helt i onödan. Därför välkomnar jag alla ansträngningar att käfta emot när en känd person använder sina kanaler till att påstå någonting som att healing fungerar.

Jag är varken en medelålders man eller en livrädd SD-väljare. Jag tycker bara att det är rimligt att vi vetenskapligt testar hållbarheten i påståenden om vad som kan bota och lindra oss.

cellprov, hockeykillar, portello

2011-09-05T15:15:00.003+02:00

- Fick tillbaka resultatet av cellprovet och allt var normalt. Lättnaden. Dansade någon slags glädjedans och ba: just det!!! Cancer, du kan dö. Kanske värt att köra vaccinet då?

- Den här hockeygrabben som besannat alla fördomar som någonsin funnits om hockeykillar. Alltid när någon kille hävdar att män är bättre än kvinnor, så är alltid killen bakom påståendet ett riktigt stolpskott, som vem som helst kan vara bättre än. Som något slags förlåtande drag hos personen kanske, vem fan vet. Jag antar att det ibland kan vara frestande att ta till det beprövade knepet att utse en aggregerad grupp (som man själv tillhör) till överlägsen alla andra - varpå man tror att gruppens förträffliga egenskaper sedan automatiskt kommer reflektera över på den egna personen. NICE TRY, men det funkar inte så. Jag vill också passa på att tipsa om Robert Petterssons text om bögar. Den är fullspäckad med fantastiskt citatmaterial.

- Dricker upp sista flaskan Portello utan socker. Utan socker, det är superviktigt, och om någon av er av en händelse sitter inne på information om var man kan köpa Portello eller Trocadero utan socker i Stockholmsområdet - tveka inte att slänga iväg en kommentar. I needz my fix!

nattmusik

2011-09-05T01:03:00.004+02:00

Lite saker jag lyssnat på de senaste dagarna.

John Holt + Paragons - Man Next Door. Hitfaktor.

Small Faces - Tin Soldier. Avdelningen världens bästa låtar typ? När Steve Marriott flippar ut lite lätt vid 1.25 så får iaf jag gåshud. Kråsskjortor FTW!

Starfires - Never loved her. Mer mod-inspiration. Jag tror (men jag är inte säker) att jag hittade den här första gången på någon Pebbles-samling.

Sist men inte minst: Trina ft Killer Mike - Look Back At Me. I kommentarsfältet kan man läsa saker som att det är det trashigaste någon sett, och varför måste alla female rappers skryta om hur bra de är på att ligga? Känner inte att jag bryr mig, för jag älskar sånt här. I gotta ass so big like the sun ...

hej poptjej

2011-09-02T16:44:00.000+02:00

Det här är min efterblivna styling idag. Om exakt tre minuter kommer jag slita fram luggen igen och bara: HA HA HA *vansinnesskratt* och börja grina över att min hudfärg är typ lingongrädde??? DÖ

nolltolerans mot smärta

2011-09-01T04:00:00.000+02:00

En grej i min generation. Eller i min samtid, snarare. Det här med att man alltid ska må så jävla bra.

Ta bara en sån sak som att banta, som jag gör nu. Människor blir helt förskräckta över att jag är ... wait for it ... hungrig mellan måltiderna. Som om hungerskänslor vore någonting livsfarligt. Jag försöker att se det här i ljuset av idealkritik och ätstörningsdebatter och att det i grunden finns någonting gott i att människor ifrågasätter att tjejer förväntas svälta sig själva. Men det betyder inte att mina hungerskänslor är farliga. Fuck it, jag skulle inte ens vilja vara mätt jämt. Ibland blir konsekvensen av min diet hunger. Jag måste kanske genomlida detta i någon timme innan jag får äta. Det är liksom bara ett litet pris som jag villigt betalar för the greater good.

Eller träningen. Träning får inte göra ont. Man ska bara träna det man gillar. Man ska aldrig träna för mycket eller bli för fixerad, då är det genast farligt. Ja, träning som gör ont-ont, det ska man genast avbryta. Men träning gör fan ont ibland, det är bara så det är, det är en del av tjusningen. Jag hatade konditionsträning för några år sedan, då bestämde jag mig för att jag skulle genomlida det i alla fall. Nu hatar jag att ligga i plankan, och då är det precis den övningen jag aldrig någonsin ger mig själv chansen att slarva i. Gör det ont, är det jobbigt, är det obekvämt? Ja, som bara fan. Men det dödar mig inte. Faktum är att det är ett himla litet pris jämfört med (exempelvis) år av ryggont när man blir äldre, för att man helt enkelt sket i att träna. För att man aldrig tillät sig att känna något obehag. För att man stoppade vid minsta lilla erinran av inte-skönt.

Det känns som att kost och träning har blivit (eller kanske alltid varit) sån minerad mark. Man måste prata med mjuk röst och alltid brasklappa med ett "du måste göra det som känns bäst för dig". Kanske framförallt om det handlar om kvinnors kost och träning. De tycks alltid vara innästlade i något tidigare trauma.

Sen har jag märkt att det här tänkandet återkommer i en mer generell syn på människans kropp (och psyke): att vårt naturliga tillstånd på något sätt skulle vara att inte känna av vår kropp. Vi ska känna noll, eller möjligtvis känna att vi ligger på plus. Om jag känner efter ordentligt i kroppen så finns det nog nästan alltid någonting som skaver eller värker eller som bara inte känns riktigt hundra. Är det sjukligt då?

Det här kan påverka mig jättemycket vissa dagar. Om jag väl känner efter så känner jag ju någonting, och då fixerar jag mig vid det och oron sätter igång. Även om det inte direkt smärtar, men det kanske det gör, för var går egentligen gränsen? Något kanske är fel? Men det enda som är fel är föreställningen att kroppens normaltillstånd är att vara fri från känslor.

gymmä

2011-09-01T01:36:00.000+02:00

Varje träningspass på gymmet känns som någon ny liten framgångshistoria man kan berätta. En till gräns man pushat iväg, åt helvete. Tror det är endorfinfyllan efteråt som får det att kännas så jävla episkt.

Jag gjorde ett repetitionsrekord i bänkpress. Jag tangerade mitt max i de assisterade chinsen - och denna gång kände jag att det där är nog inte mitt max längre. Resten av övningarna var lite same old, men ändå bra. Avslutade denna tvåtimmarsfest med att köra plankor. Det är det värsta jag vet. Statisk träning kan dra åt helvete.

cartoon network

2011-08-31T01:56:00.004+02:00

Kom att tänka på hur mycket jag kollade på Cartoon Network, typ hela dagarna ibland. Fan vad jag saknar det! Här kommer lite nostalgitripp:

Dexters lab. Dexter är ett barngeni med ett gigantiskt laboratorium under den fina villan i suburbia. Allting vore perfekt, om bara inte Dexters onda syster Dee Dee hade varit med i ekvationen ...

Cow and Chicken. Det här är bara så sjukt - fast på ett väldigt bra sätt. Cow och Chicken är två syskon, till ett föräldrapar vars överkroppar jag inte minns om vi någonsin får se. Cow kan ibland förvandlas till ett superhjälte-alterego och då talar hon spanska. Cow och Chicken förföljs också av en totalt absurd djävulskaraktär (som aldrig har några byxor på sig) som försöker lura dem till olika förnedrande, perversa och bara helt oförklarliga saker. Ibland kallas han The Red Guy.

Johnny Bravo och Powerpuff Girls behöver nog inga närmare presentationer.

Och sist men inte minst: I Am Weasel. Djävulskaraktären i Cow and Chicken är med på ett hörn i den här serien också. Karaktärerna I.M. Weasel och I.R. Baboon introduceras nämligen första gången i Cow and Chicken. David Feiss heter mannen som ligger bakom båda dessa mästerverk. Premisserna i I Am Weasel är väldigt enkla: I.M. Weasel är bäst på allt, snygg, smart, känd, och dessutom godhjärtad, medan I.R. Baboon är hans totala motsats.

Glömmer jag någon uppenbar nu?

28

2011-08-31T00:53:00.002+02:00

Ibland känner jag mig så oerhört besviken på mitt liv för att det känns som att det aldrig satte igång. Som att jag bara väntat och väntat och väntat på någonting som ändå aldrig kommer hända. Någon slags potential som aldrig fick realiseras. Och jag vet inte ens riktigt vad det är jag väntar på. Under tiden har dagarna flutit förbi ändå. För givetvis stannade inte tiden bara för att den var meningslös och tom på innehåll.

Alla filmer jag inte sett, alla böcker jag inte läst, alla killar jag inte legat med, alla festar jag aldrig blivit bjuden till, alla kurser jag valde bort, alla resor jag bara tittade i en katalog på, alla efterfester jag bangade, alla dansgolv jag var för nykter för att dansa på, alla bakisdagar jag slängde bort på att oroa mig över vad andra tycker, alla människor jag aldrig vågade prata med, alla personlighetsdrag jag lärt mig trycka ner, alla chanser som jag var för feg för att ta, alla dessa val som sammantaget ledde fram till att jag är precis där jag är nu.

Om en månad ungefär fyller jag 28. Vet att det är så bortskämt. Men jag ville verkligen att mitt liv skulle vara någonting mer än det här.

de stora narrativen

2011-08-30T13:38:00.003+02:00

En del tycker att om man måste vara öppen inför tanken att alternativmedicin fungerar. Fast de säger det inte så trevligt, utan de anklagar en snarare för att vara "trångsynt" och jämför en med Sverigedemokraterna.

Jag tycker inte att det är trångsynt att ställa beviskrav på metoder som påstår att de ska göra oss friska. Metoder som människor betalar massor av pengar för och sätter sitt hopp till.

Det som ingen verkar förstå är att det inte ligger någon prestige i att alternativa metoder ska visa sig vara overksamma. Om de fungerar så vore det ju helt fantastiskt. Det är bara det att när det i studie efter studie inte går att påvisa någon effekt alls så blir det till slut lite orimligt att fortsätta propagera för det.

Faktiskt är det helt jävla sjukt hur de på något sätt har lyckats demonisera läkemedelsindustrin. Allting som kommer doserat, i tablettform med innehållsförteckning och biverkningslista är ondskan själv. Men små gröna örter och fina glittrande kristaller, de är snälla. De är den lilla människans vänner. Det passar perfekt in i en sagolik dramaturgi, med skurkar och hjältar och godhetens seger in the end.

träna, äta, sova

2011-08-28T22:24:00.004+02:00

Igår var jag på en till kräftskiva. Obegränsat kaloriintag vilket var både himmel och helvete. Jättegott såklart, men straffet var att kroppen fick en chock och jag fick galet ont i magen.

Men, en positiv bieffekt var ju att mina glykogendepåer antagligen var välfyllda lagom till mitt helkroppspass på gymmet idag. Det märktes verkligen, eftersom jag kunde höja lite lätt på träningsvikterna. Kan inte hjälpa att längta lite efter när jag ska äta "normalt" igen - då ska jag förhoppningsvis persa en masse. Det blir nog en trevlig vinter.

Efter gymmet idag gjorde jag en tomatsås med överdosmängder chili och vitlök, hemmagjorda köttbullar, pasta och parmesan. Det blev så jävla gott att jag ville grina.

divor

2011-08-28T14:25:00.005+02:00

Om konstiga twitterkonventioner. På twitter är anses det fult att avfölja någon för att den avföljde dig/för att den aldrig började följa dig tillbaka. Då skriver twittraren det inför alla sina hundratals följare: moget att avfölja för att jag inte vill följa dig. Det är den där pubertala föreställningen om att allting måste vara genuint. Typ: du blir följd för att du är så himla speciell och fyndig. Mellanmänskliga relationer är ovidkommande.

Det kan ju aldrig varit så att personen följde dig i någon dag, och i och med detta upptäckte att den helt enkelt inte gillade dig.

mer knark

2011-08-27T15:18:00.003+02:00

Nu rasar grunden för svensk drogpolitik på DN.se.

♥ kittehs ♥

2011-08-27T14:08:00.007+02:00

Igår hälsade jag på Ivan och Vanja och deras fem veckor gamla kattungar. Antagligen årets bästa upplevelse: ynkliga små pip och pyttesmå kattklor som fastnar i tröjan. Awesome.

ocm del två

2011-08-26T15:02:00.004+02:00

Tänkte uppdatera er lite på oljeexperimentet.

Nu har jag kört bara oljor i ansiktet under någon dryg vecka, cirka. Det har i princip inneburit mandelolja i ansiktet på kvällarna -> badda av med en varm, fuktig handduk. Var tredje dag eller vid behov har jag använt tvätten (olivolja + ricinolja) och baddat av den på samma sätt. Har ökat på delen ricinolja i tvätten till ungefär en tredjedel. Igår hade jag ögonsmink som jag tvättade av med typ en tesked olivolja. Just att tvätta bort mascara och eyeliner har jag varit mest skeptisk inför, men det funkade hur bra som helst.

Hittills har jag inte stött på några problem, ingen acne, flottighet eller sånt, så min hy verkar funka helt okej med bara olja. Känslan är att huden faktiskt blir ren och återfuktad. Allting så långt tyder på att jag kan använda det här istället för rengöringsgeler, ansiktskrämer och annat jox - det funkar precis lika bra. Det allra bästa är att jag inte får några fnasiga, torra partier längre. Men jag väntar fortfarande på mirakelkänslan. Hoppas på att den ska infinna sig om ett par dagar eller så. Japp.

gymmet

2011-08-23T23:16:00.003+02:00

Där har jag varit ikväll. Jag höjer inte i några övningar under tiden som jag går på dieten, utan jag försöker hålla mig på samma vikter som precis när jag började äta underskott. (Bortsett från marklyften sist). Och det går ju, men inte så mycket mer. Jag känner framförallt i knäböjen att låren känns så oerhört ofräscha och sega. Då hade jag ändå vilat tre hela dagar sen förra passet. Vet inte om de stora musklerna tar mer stryk av kaloriunderskott på något sätt?

Efteråt visade det sig att jag på något sätt lyckats byta kod på låset och det gick inte längre att få upp. Så jag fick låna en sån där bultsax, eller vad de nu heter. Kände mig oerhört macho och oerhört korkad eftersom mina hänglås har en genomsnittslängd på typ någon månad. Världsrekord i att låsa in nycklarna i skåpet.

Sen stod jag där och duschade och i spegeln, i det där perfekta ljuset, i den perfekta vinkeln, med pumpade, nytränade muskler såg jag plötsligt någonting helt amazing: ryggkonturer! Ryggkonturer som inte fanns där förut. En djup delning mellan sidorna, och konturer uppe på den breda delen. (Fantastisk terminologi jag har på det här området).

Bara en plötslig, välbehövlig liten försäkran om att jag gör någonting rätt i alla fall.

knark

2011-08-23T15:55:00.004+02:00

Det finns så många underliga mentaliteter kring droger i Sverige. Det upphör aldrig att fascinera mig att det är helt okej att tycka att missbrukare är äckliga och får skylla sig själva och att de borde straffas oproportionerligt hårt med tanke på skadorna deras brott orsakat.

Vad är det för slags samhälle som ser en poäng med att stoppa Plura i fängelse för kokaininnehav? Alla rimliga människor måste ju inse att det är fullständigt meningslöst. Det är ett slöseri med samhällets resurser och det enda sättet att försvara det på är att hävda att det ska verka avskräckande - men det är inte av den principen vi frihetsberövar människor. Ge honom samhällstjänst.

En snabbscreening av den förhatliga bloggosfären och det är alltid samma uttjatade argument mot droger och glorifierande av droger: har Plura tagit kokain eller sjungit om kokain så leder det ofelbart till att folk kommer följa hans exempel, vilket ofelbart leder till att någon kommer att dö i en överdos. (Eller på grund av de vidriga produktions och distrubitionsförhållandena). Gör detta Plura till en mördare? Vissa försöker hävda detta. Hur lever man då själv? Om man i flera led skulle börja se till konsekvenserna av varje liten handling man utför är man garanterat skyldig till andra människors lidande och död. Att vi alla bär en skuld gör det inte rätt per se. Men det räcker för att belysa hur tafatt den här sortens argumentation är. (Om du inte faktiskt skuldsanerat hela ditt liv, men det tror jag inte att du har). Det är ju som att säga att den lokala ICA-handlaren är en massmördare för att han säljer cigaretter.

Särskilt tafatt blir det ju också om man ser det mot bakgrund av just cigaretter, och alkohol. Hur hårt romantiserar vi inte dem? Varför är det okej? Det är en banal fråga som tusentals sextonåriga drogliberaler frågar sig, men den är fortfarande helt on point. Alkohol och tobak kostar samhället miljardbelopp men det är så gött att knäcka en bärs efter jobbet så det kan vi väl stryka ett streck över.

Jag försöker inte säga att droger är så fantastiskt och att vi borde legalisera dem. Bara att det fascinerar mig hur irrationella människor kan bli så fort det handlar om droger.

tipz

2011-08-23T15:05:00.005+02:00

Videon i föregående inlägg hittade jag på bloggen Everything Is Terrible. Jag spenderade i princip hela natten med att läsa (eller snarare titta) mig igenom arkivet, och det var värt varenda minut. Everything Is Terrible är en veritabel guldgruva för den som älskar cheesy infomercials, b-skräckisar från 80-talet och absurda kristna propagandafilmer.

now, here's an egg

2011-08-23T01:23:00.000+02:00

saker jag är jävligt trött på

2011-08-21T21:37:00.008+02:00

- Mad Men-estetiken

- Vintagebloggerskor

- Folks pisstråkiga tumblrs

- "Funktionell" träning

mat, mat, mat

2011-08-21T00:20:00.005+02:00

Kantarellrensarmusik

Idag tog jag ledigt från min diet och gick på kräftskiva. Tog också med mig en paj med kantareller och västerbottenost - vilket är kanske det godaste jag vet. Dessutom, en sak som är helt fantastisk: att stå och laga mat en hel lördag medan man lyssnar på musik. Jag rotade till och med fram mina gamla Las Vegas Grind-samlingar dagen till ära.

80

2011-08-19T22:42:00.002+02:00

Jag har ingenting roligt att skriva idag förutom en sak. Nytt pb i marklyft: 80 kilo. Och det kändes lätt.

FUCK

2011-08-19T03:22:00.003+02:00

Jag håller på att få en bloggdesignrelaterad hjärnblödning. Saker som ser bra på min laptop ser inte bra ut på den stora skärmen och blogger har gjort om allt och alla fina tutorials som jag brukade checka med är obsoleta nu. Ska bara hyperventilera lite i en plastpåse, på återseende.

why did you stick me in self deprecating bones and skin?

2011-08-19T00:50:00.004+02:00

Flashbacks från en tid när jag tyckte oerhört synd om mig själv - faktiskt värre än jag gör i dagsläget.

ocm - del ett

2011-08-18T21:01:00.003+02:00

Nu har jag provat att använda olja som återfuktare i ett par dagar. En gång har jag tvättat bort smink med hjälp av vatten och rengöringsservetter. Men det är också det enda avsteget från oljorna. Jag har masserat in oljan (olivolja respektive mandelolja) i några minuter, sedan dragit bort överflöd med en våt, varm handduk.

Har också köpt ricinolja, som finns på apoteket och säljs bakom disk. Man får fråga efter den. Den används också som laxermedel ... kanske kan vara värt att veta. Ricinoljan hade jag tänkt blanda med olivolja och ha som rengöring - så som jag läst att många som håller på med Oil Cleansing Method gör. Eftersom jag oftast har torr och känslig hy tänkte jag köra proportionerna 10% ricinolja, 90% olivolja. Annars kan man blanda med upp till en tredjedel ricinolja, beroende på hudtyp.

Men så råkar jag snubbla över en del skräckhistorier. Folk som använt OCM, som börjat få finnar (vilket de flesta får i initialfasen men som sedan går över) som tillslut utvecklat sig till bölder och riktig monsteracne. Det gör mig minst sagt nervös. Jag har aldrig haft acne i hela mitt liv. Jag har haft lite finnar här och där, that's it. Har definitivt ingen lust att gå igenom månader av det helvete som det verkar vara och sedan ha kvar ärr i ansiktet. Dessutom läste jag någonstans att man kan utveckla allergi mot olivolja om man använder den i hudvård?

Vet du något mer om det här? Har du testat OCM? Eller känner du någon som har det?

All input är mer än välkommen!

minus noll komma sju

2011-08-18T16:06:00.001+02:00

En till succévecka. Går ner snabbare än planen, vilket nog beror på att jag ätit för lite de senaste dagarna. Att äta för lite när man dietar är bara korkat, så det ska jag sluta med. Det är dessutom ren jävla lathet som är orsaken.

att göra slut

2011-08-17T13:00:00.008+02:00

Det var jag som bestämde att det skulle vara slut. Så jag hade liksom bara mig själv att skylla när paniken kom. Det fanns ingen annan att hata. Och när jag saknade honom var det mig själv jag fick förbanna.

Saker som jag ältade varje vaken minut under sensommaren 2005: Att jag kanske hade tagit fel beslut. Att jag snart skulle ångra mig. Att jag aldrig mer skulle kunna bli kär i någon. Att ingen någonsin mer skulle bli kär i mig. Att ingen annan skulle kunna förstå mig. Att han skulle träffa någon ny. Att alla hans kompisar skulle hata mig. Att vi skulle börja hata varandra. Att mina kompisar skulle tycka mer om honom. Att hösten snart skulle komma. Alla tomma dagar som väntade.

Ibland hände det att jag bokstavligt talat bröt ihop på jobbet och fick gå hem. Jag sov inte, jag åt inte, och alla tyckte att det var så märkligt hur jag betedde mig. Vilket såklart bara spädde på min känsla av att vara missförstådd. Att jag hade kastat bort den enda som kunde greppa mig. På nätterna gick jag långa promenader över hela stan, med ihopsnörd bröstkorg och världens mest massiva känslor stormandes där inuti. Min lillebrors mp3-spelare var min enda fasta hållpunkt i tillvaron och det här är utvalt från heartbreakspellistan:

1. Metallica - Orion

2. Vapnet - Kalla mig

3. Morrissey - Everyday is like sunday

4. Ceasars Palace - Over 'fore it started

Det äckliga är att jag kan känna precis den där känslan av att ångesten står en upp i halsen när jag lyssnar på de här låtarna idag. Fortfarande. Fast det har gått så lång tid och fast allting har löst sig. Jag hatar och älskar detta med musik, för det slår liksom aldrig fel. Alla känslomässiga minnen är så förankrade i låtar att det blir som en ofrivillig tidsresa. Det går inte att glömma hur det kändes, även om jag skulle vilja. Och om jag kunde skulle jag åka tillbaka i tiden och bara ... upplysa mig själv om att det här kommer att gå över.

Såhär såg jag ut exakt då. Göllig_tjej 2005:

cellprov

2011-08-17T12:14:00.006+02:00

Ok, såhär: Jag är rädd för alla typer av hälsoundersökningar. Den svindlande tanken på att någonting inte ska vara normalt och friskt tar över för mig. Jag förstår att det rent statistiskt är orimligt att anta att man som 27-åring har terminal cancer utan några som helst symtom. Men det är liksom inte rimlighet som mina ångestattacker i regel brukar basera sig på.

Idag på morgonen var jag på mitt livs andra cellprov. Jag har mått dåligt sen kallelsen kom. Nu ska jag bara må dåligt i ett par veckor till, tills svaret dimper ner i brevlådan. Efter det ska jag förhoppningsvis sucka av lättnad.

Finns det någon underligare känsla än det där kalla glidmedlet i kombination med glatta plastinstrument som bänder upp hela ens innandöme? Och när barnmorskan ser att jag blundar och spänner mig så smeker hon mitt ben i en lugnande gest. Den lilla rörelsen räcker för att ögonen ska tåras under ögonlocken och jag måste kämpa för att inte börja snyfta högt. Ingenting får en att känna sig så ynklig som att ligga där, utfläkt, kallsvettig och nedhasad under en strålkastarlampa.

Efteråt svartnar det för ögonen. Blodtrycksfall deluxe. Ovärdig, fumlande påklädnad. Stapplar ut på gatan med huvudet fullt av konstiga överlevnadsmantran.

PS! När man gick på Ungdomsmottagningen sa alltid barnmorskorna att ens fitty såg "fin" ut. Nu var det bara kall professionalism. Buhu.

nothing to lose

2011-08-15T14:08:00.002+02:00

Mina looks håller på att överge mig den här tiden på året. Jag antar att det är veckorna av klibbighet, förorenat vatten, uttorkande sol, solskyddsfaktor 40-flott och sömnproblemen deluxe som är de bakomliggande orsakerna.

Det finns liksom ingenting som biter på den här sortens vämjeliga ansiktshy. Jag kan ju göra aspirinmasken - visst, men då måste jag ändå på med solskyddsfaktor 40-flottet efteråt och det cancellar ut hela effekten av en aspirinmask. Nej, jag kan inte köpa en riktig ansiktskräm med SPF. Det är nämligen nästa delikata problem: jag har inte råd med en dyr hudvårdsrutin.

Dessutom är jag skeptiskt lagd. Jag tror helt enkelt inte på det. Jag tror att vi blir skinnade på våra pengar när vi köper dyra ansiktskrämer och jag tror att vi innerst inne vet om det, men att vi gillar att ha den där burken ståendes i badrumsskåpet eftersom den signalerar en relativ lyx och ... vad vet jag? Utseendemässiga ambitioner, så att säga.

Men nu är jag liksom redo för ett större mirakel än Dermalogica kan uppbåda, så jag tänker testa någonting som jag känner lika delar skepsis och förhoppning inför: oil cleansing method, OCM. Principerna bakom OCM är att fett löser fett. Du behöver inte parfymerade tvättar för att rengöra ansiktet, bara för att sedan måsta återfukta med en parfymerad ansiktskräm. Mainstream hudvårdsprodukter suger ut oljan ur huden, vilket lämnar den ömsom uttorkad, ömsom flottig - när den försöker reparera och återfukta sig själv. Jag är själv beredd att skriva under på denna helvetescykel. Jag har t.ex. väldigt svårt att avgöra vilken "hudtyp" jag har, eftersom den konstant byter skepnad mellan ökentorr och greasy.

Så vad är lösningen? Enligt OCM ska man istället använda sig av vegetabiliska oljor för att både rengöra och återfukta ansiktet. Detta med hjälp av t.ex. ricinolja, solrosolja, olivolja, jojobaolja, mandelolja, avokadoolja, etc i olika blandningar.

Nu tänkte jag alltså att jag ska testa detta, eftersom jag har just ingenting att förlora på det. Förutom de 40 kronor det kommer kosta mig att köpa ricinolja på apoteket. Jag lovar också att rapportera om hur det går.

Detta om detta.

30E% protein

2011-08-12T15:21:00.003+02:00

Jag trodde att jag redan åt mycket protein: jag menar, jag äter någonting proteinrikt till varje måltid. Men det räcker definitivt inte för att komma upp i över 30% protein - vilket jag har räknat ut att jag behöver om jag ligger på underskott och vill behålla muskelmassa och annat gött. Kontentan är: proteinpulvret är min vän. Då slipper jag stoppa i mig en hel ko per dag, etc.

Men det här med proteinpulver är tydligen väldigt provocerande för vissa. Allt pulver är väl det, antar jag. Resonemanget är ungefär som följer: man ska äta "riktig" mat. Den som tror att den behöver pulverersättningar överdriver nivån på sin träning. Man ska inte hålla på och låtsas att man är något. ("Något" = person vars träningsvanor kräver kosttillskott).

Proteinpulver är ett billigt och enkelt sätt för mig att hålla mig över 30E%. Jag behöver faktiskt inga andra anledningar. Framförallt behöver jag inte andra människors irrationella principer kring "naturlighet" och "riktig" mat. De kommer inte att ta mig någonstans.

your ghost

2011-08-10T01:40:00.002+02:00

Det är dags för nattmusik.

HJE!

2011-08-09T21:33:00.002+02:00

Idag på gymmet: körde bänkpress, knäböj, assisterade chins, axelpress, sittande rodd och lite plankor på slutet. Det är det jag har gjort idag. Jag gör inte så mycket, jag.

Egentligen skulle jag ha gått på Etnografiska och sett Vodou-utställningen. Men sen hände livet, så att säga. Får försöka hinna gå på den någon annan dag, för snart är det slut på det roliga. Den stänger nu i augusti.

För övrigt anser jag att kommentarsfälten under tidningsartiklar på nätet bör prepareras med virus, på något sinnrikt sätt. Ni förstår nog varför det här vore bäst för oss alla.

för skör för detta livet

2011-08-08T14:36:00.002+02:00

Längtar tillbaka till den där enda sommarlovsaktiga veckan det blev. Vet inte varför mitt hjärta är så överfullt av nostalgi och framtidsskräck att det känns som att det kommer att sprängas.